Biljettkontrollanten – fimpen i pissrännan har börjat flyta

På Stockholms centralstation, efter PSV-matchen, stjäl jag Marcus Birros själ. Jag viker ner den prydligt i höger byxficka. Sedan tar jag mig till spår elva, sätter mig i vagn fem och somnar i takt med att tåget rullar ut ur huvudstaden.

När tåget anländer till Flen vaknar jag och märker att Marcus Birros själ inte längre är kvar i mina jeans. Jag blir lite förvånad men framför allt omotiverat och märkbart kränkt och irriterad.

Samhällets outgrundliga käftar liksom lamslår mitt system. Konduktören som släntrar förbi stannar upp efter att han passerat mig, som om han kom på att han glömt något. Han blir stående i steget i säkert två-tre sekunder innan han vrider tillbaka kroppen mot mig. Han ser förbryllande på mig, som om jag vore en tom katedral Gud har glömt på botten av ett bottenlöst hav, och säger sen: ”Biljettkontroll.”

Eftersom jag redan visat färdbevis när jag klev på i Vatikanen tycker jag att det hela är befängt. En uppenbar provokation. Min känsla är att SJ vill hänga mig på platser där korparna inte har några namn. Jag antar att det jag får i blicken är svart medan jag vecklar ut den lilla lapp jag vikt ner prydligt i höger byxficka. Konduktören nickar slött och skyndar vidare.

Efter att ha kommit över incidenten med biljettkontrollanten samlar jag kraft och tänker på fotboll och på livet. Jag tänker på Rom, på Roma, på Italien, på Gud och på geniet och magikern Zlatan. Jag älskar Rom, Roma, Italien, Gud och geniet/magikern Zlatan. Det är mina husgudar, även Gud, och sen tänker jag på det andra experter sagt tidigare under året och åren om att svenska klubbar är flera nivåer under de bättre i Europa.

Nog får vi ge AIK, Helsingborg och allt vad de nu heter en eloge för att de försöker; jag älskar tanken på hur fimpen krälar sig ur pissrännan och slår tillbaka med alla sina medel. Det är ett besynnerligt spel när den lille kan spotta den store i ögonen trots att den store blundar och har huvudet vänt åt ett annat håll. Men svenska klubbar är alltjämt den där sorgliga synen av ett avnött cigarettfilter någon dränker med sin urin i kloakernas pissoar. Eller för att tala klarspråk: svensk fotboll blir aldrig italiensk. Sal Jobarteh blir aldrig Francesco Totti.

Måhända att AIK redan i kvalet slagit ut den på förhand kanske starkaste kandidaten till att vinna hela Europa League i CSKA Moskva. Må så vara att AIK gått från klarhet till klarhet i gruppspelet, har en målvakt och en backlinje som står pall det mesta, unga mittfältare som briljerar, anfallare som gör världsklassmål och att de tagit fyra poäng mot PSV Eindhoven (och var närmare sex poäng än inga alls). Det må även vara hänt att Helsingborg spelar jämt med sina motståndare i de flesta av sina matcher.

Jag måste ändå få konstatera, det är viktigt för mig, att det finns olika himlakroppar därute där de vackraste sensationerna är de som fångar den stora massans uppmärksamhet. Den vackra fotbollen spelas i Champions League, i VM, i Paris och i Rom: turneringar och företeelser sanktionerade av Gud, en av mina husgudar, i ständiga försök att cementera en särskild fotbollsvärldsordning.

Den viktigaste uppgiften experter och journalister har är att bekräfta och befästa faktum som inte går att rubba. Vi ska inte förklara sakers skeenden eller ha förmågan att analysera hur det kommer att bli. Svenska klubblag är rätt värdelösa, europeiska storklubbar är det inte. Konstaterar jag detta tillräckligt många gånger får jag en bra lön, en egen kolumn och blir ett namn bland folket. När jag har fel säger jag ”Oj oj oj! Det trodde jag inte! Fotbollen är fantastisk eftersom David kan klå Goliat any day!” ty bollen är alltid rund. Och Rom byggdes inte över en natt.

Jag begriper inte heller min egen roll i det här. Jag förstår inte hur jag genom att respektera, försöka förstå, belysa och lyfta fram de svenska klubbarnas arbete och frammarsch kan öka intresset kring de allsvenska lagen och på så vis bidra till en god spiral. Istället nedvärderar jag.

Celso Borges väljer AIK, Nabil Bahoui väljer AIK, Henok Goitom kommer hem relativt ung till AIK, AIK kanske kan behålla Mohamed Bangura och AIK har ett lag som nog aldrig sett mer intressant och med europeiska mått mätt varit lika konkurrenskraftigt. Visst finns det bitar att arbeta med, visst finns det frågetecken kring backup på ytterpositioner för såväl backlinje som mittfält men de startelvor och avbytarbänkar AIK mäktar att visa upp i EL är nu så pass potenta att de vore värda att visa både respekt och framtidsoptimism inför. Andreas Alms analyser överträffar nästan alltid motståndartränarens och definitivt journalisternas.

Men vi gaggar nog gärna på här ett tag till: letar de kickar många bloggklick ger och vältrar oss i den bekväma ”sanningen” att Zlatan är en genial magiker (inte en fotbollsspelare vars väldigt goda egenskaper är värda att på djupet analysera och söka förklaring till).