Den svarta tråden

Andreas Alm bär svart slips ovanpå svart skjorta. AIK-spelarna forcerar fram i helsvart matchställ och från Norra stå ligger den svarta krutröken tät. Svenska Dagbladets kvalitetsskribent Jan Majlard återupplivade pricksäkert begreppet ”Svarta september” i en hyllningstext till derbyt medan jag nöjer mig med att kalla matchen för ännu en klarhet från en annan klarhet.

Den röda tråden i AIK är svart. Och den tog vid när Stuart Baxter efterträdde Erik Hamrén inför säsongen 1998. Sedan dess har AIK odlat ett spel som sträcker sig väldigt långt i kvalitetslängd när bitarna väl faller på plats.

Redan första året när Stuart tagit över blev det guld till AIK. Laget stod för en defensiv styrka av sällan skådat slag som sedan under 1999 kombinerades med offensiva ingredienser på internationell toppnivå. Året efter AIK:s Allsvenska förstaplacering kvalificerade sig laget till Champions League.

AIK därefter har spretat betänkligt men den svarta tråden, Stuarts tråd, har alltid funnits där på ett eller annat sätt, som en sicksacksöm.

Ändå krävdes det så vida korsningar som en degradering till Superettan 2004 för att vi skulle anförtro oss åt Rikard Norling och ett raksömsbeteende. Norlings AIK lät inte vänta med att presentera sina framgångar. Inte nog med att sejouren i den lägre divisionen blev ettårig, året efter blev AIK som nykomling tvåa i Allsvenskan 2006 och supportrarna kom att älska det AIK Norling återupprättat.

Om nu degraderingen från 2004 var en konsekvens av negativ hybris på många plan, ty det fanns även tydliga supporterröster om Stuart Baxters avgång 2000 efter säsongsplaceringarna etta, två och trea, var Norlings sätt att få sparken på 2008 en konsekvens av en styrelse där högmodet rusade.

Som tur var, där och då, fanns det en naturlig fortsättning på den svarta tråden i den tidigare assisterande A-lags- och -ungdomstränaren Mikael Stahre och större ansvar för Björn Wesström. Stahre och Wesström kunde bygga vidare på en bra trupp, med Baxterstrukturen i botten, och toppat med ett par kvalitativa nyförvärv bar det hela vägen till såväl Allsvenskt som Svenska Cupen-guld.

Inför 2010 kändes det som att hela världen låg öppen och väntade men den tränarlösning som installerades efter 2008 såg snabbt ut att bli kortvarig. Stahres tankar flög iväg när erbjudandet från Grekland kom under våren och oväntat skulle vapendragaren Wesström kastas in i hetluften som chefstränare. AIK hade tappat allt för tongivande spelare utan att ha ekonomin för att ersätta. Jos Hooiveld, Iván Óbolo och Daniel Örlund. Senare även Jorge Ortíz. Avbräcken blev för tunga.

AIK-fotboll AB:s styrelse såg antagligen ett nytt 2004 rulla fram. Då hade man låtit Richard Money och Peter Larssons sekundanter Patrick Englund och Nebojša Novaković kliva fram, utan att en eller någon av dem var redo, för att sedan falla tungt. Pressade av stundens allvar anställdes Alex Miller inför hösten 2010 och AIK kunde till slut identifiera sig som ett allsvenskt lag även inför 2011.

Huruvida det var rätt eller fel att ta in Alex Miller är förstås diskutabelt. Antagligen hade vi klarat oss kvar med Wesström och Andreas Alm vid tränarrodret och med nytillträdde sportchefen Jens Anderssons spelarförstärkningar i Mohamed Bangura, Ivan Turina, Robert Åhman-Persson och Helgi Daníelsson.

I vilket fall som helst blev Millers tid i klubben kort, och det kan vi vara glada för. Tillsammans med förändringen att det är AIK:s sportchef som äger frågan vem som ska chefsträna AIK, inte AB-styrelsen, var internrekryteringen av Andreas Alm som just chefstränare avgörande för den tid vi upplever nu.

Redan året efter det svåra 2010 lyckas Alm lotsa ett AIK-lag med nästan Baxterstark defensiv till ett stort silver 2011. Under 2012 har den svarta tråden inneburit tvåmålsseger över CSKA Moskva på bortaplan och med det spel i Europa League, chans på guld i Allsvenskan, största derbyvinsten över Djurgården på 21 år och vidare avancemang i Svenska Cupen.

När AIK:s nivåer rymt som allra mest kvalité, sedan 1998, har det varit en direkt konsekvens av den svarta tråd som inleddes med Stuart Baxter. Den här texten vill naturligtvis kreditera Stuart men kanske i ännu högre grad lyfta fram de som förvaltat arvet på ett så exemplariskt vis som dagens huvudpersoner Andreas Alm, Nebojša Novaković, Lee Baxter och Björn Wesström uppenbarligen varit förmögna att göra. Den anpassning och de bidrag Jens Andersson och Christer Swärd står för går inte heller att missa ens om vi blundar.

3-0-vinsten över Djurgården var som allra skönast just för att jag på förhand såg AIK som ett starkare fotbollslag än DIF. Men alla känslor, indikationer och hybrisvågor tenderar att stanna vid att vara ganska tomma stoff om de inte fylls upp av matchers realitet och faktiska resultat. Gårdagens klasskillnad mellan AIK och DIF är för mig ett empiriskt bevis om något för att upprätthålla tesen om att AIK har något stort på gång och att vi redan kommit en bra bit på väg.

Men för att upprätthålla krävs också att vi förvaltar vår svarta linje med omsorg och stor förståelse. Vi supportrar bör förbättra vår analysförmåga under stunder då spelet ser ”visionslöst” ut. Det är ett rejält underbetyg att som AIK-supporter vara inne och sväva på tränaravgång för bara två månader sedan med tanke på var vi stod då och var vi står här och nu. I det sammanhanget måste vi vara stora nog att rikta kritikens lampa i våra egna ögon. AIK är viktigare än att vi undanflyr sanningen: det var galet fel att ifrågasätta Andreas Alm med sportslig ledning för två månader sedan. Våra idrottsliga regenter visste vad de gjorde och det borde vi ha sett.