Hemma på Råsunda!

Jag har förlorat en vän. Igår insåg jag att jag förlorat henne för alltid. Att hon aldrig kommer tillbaka. Att hon aldrig kan ersättas.

Den första meningen där ovan. Det är en mening och ett faktum som jag sedan länge förlikat mig med. Och – nej, det handlar inte om en människa. Det handlar om en plats, en borg, ett fort. Min borg.

Kalla det vad ni vill, kalla det fjantigt, löjligt, smått patetiskt att sakna en byggnad. En plats. Att kalla en byggnad för en vän. Det skiter jag i. Jag tänker inte försöka övertala någon som inte kan eller vill ha förståelse för min saknad.

Den här texten syftar inte till att få någon att förstå. Den här texten syftar till att försöka komma över en saknad. Och sätta fingret på hur jag går vidare. Tyvärr tror jag inte att jag kommer att lyckas.

Råsunda fotbollsstadion.

Råsunda, den gamla nationalarenan, har funnits där så länge jag kan minnas. Så länge jag levt. Så länge jag gått på fotboll, jag minns fortfarande när polare drog med mig dit första gången. När jag tänker efter minns jag inte om jag någonsin tackat honom. För att han tog mig med för alla dessa år sedan. Då när jag började hålla på Gnaget.

Inte för att Gnaget var tuffast. Störst. Farligast eller bäst. Tror jag. Jag minns inte längre varför. Jag minns bara att jag en dag började bli förbannad när AIK förlorade. Och ännu mer fräste jag när Djurgården vann. Det är svårt att förklara det där. Svårt att förlika sig med också. Att som modern människa, i dagens moderna samhälle, hysa ett slags känslor till ett fotbollslag. Och till en arena. Till en plats. En inramning. En känsla. Mänskligheten håller ju på att skalas av till någonting mycket viktigare än så.

Efter att ha haft ett generellt fotbollsintresse i ungdomen, barndomen, och tyckt om att se på fotboll. Helst på plats därför att miljön bidrar som med allt annat till allt och inget. Lutade jag mig åt Gnaget. För det fanns liksom inga andra alternativ. Inga alternativ och vem är jag allt välja vart mina känslor styr? Vem är jag att försöka påverka? Speciellt när det inte finns några alternativ. Var det tjugo år sedan nu?

Med åren har Råsunda blivit synonymt med nästan alla känslor jag kunnat uppbringa som människa. Kärlek, hat, sorg, saknad, frustration, vemod, gemenskap, gränslös gläjde allt. Starkare förr. Kanske lite dåsigare nu.

Och nej, missförstå mig inte för vad jag säger nu. Och avfärda mig inte. Ha tålamod. Mitt liv hänger inte på ett fotbollslag. Kretsar inte kring utifall laget vinner eller förlorar. Jag kommer upp ur sängen morgonen efter ändå. Så ni som vet vad jag pratar om, ni som lever och dör med vårt lag, avfärda mig inte. Bara för att jag inte är en av er. Det är jag. Fast ändå inte.

Förr kunde jag sura över en förlust. I flera dagar. Veckor. Tills nästa match. Känna att inget betydde någonting den där syrelösa promenaden hem. Förr surade jag ur om någon snackade skit om världens finaste fotbollsklubb. Världens vackraste tröja. Förr tog jag en avvinkad offside personligt. En missad straff som en krigsförklaring. Förr.

Men missförstå mig inte. Jag blir fortfarande fradgatuggande förbannad när vi förlorar. Hatar domaren så fort han blåser. Tycker linjemannen borde avsluta sin karriär med en flagga i röven, samlandes snäckor på en strand långt borta från en fotbollsplan. Jag föraktar våra motståndare och förstår inte deras fans. Fast nu för tiden har jag lite perspektiv. Allting är liksom trubbigare nu. Kanske blir det så med åren. Kanske blir allt spetsigt trubbigt när det använts länge. Blir saker mindre desperata när man förstått att de består? Kanske.

Nu vet jag att vi är världens största och vackraste förening. Alla tiders bästa lag. Från Råsunda Stadion. Svarta, gula AIK. Kung av kämpa tag! Så jag bryr mig inte om någon från Göteborg tar sig ton. Slår sig för bröstet och kallar sig för Glenn. Om en Gårdare börjar prata om vunna sm-guld, ett jävla klocktorn och Zoran Lukic. För jag vet. Jag tycker mest synd om personen, rycker på axlarna och går vidare. Känner inget behov av att argumentera eller bevisa min poäng. Jag vet att domarna och förbundet försöker förstöra för oss. Att snutarna spejar och tar. Därför att vi är vad vi är. Mäktiga AIK. Det är därför alla hatar oss. Men jag vet också att även fast himlen kan vara ganska grå och att det ibland blåser kalla stormar, så skiner solen snart på oss igen. Snart så är det dags igen. Igen!

Vi var mäktiga AIK från Råsunda Stadion.

Var - Råsunda är i skrivandets stund halv. Norra stå, där allting en gång började finns snart inte mer. Den grå betongen, kioskerna, pelarna, klistermärkena, näten är snart borta. Staketen har skakats för sista gången. Inga fler bengaler kommer att lysa. Inge fler höjda nävar. Desperata tag om huvudet. Inga fler mål. Luften kommer aldrig mer att fyllas med svavel och flaggor och sång. Aldrig mer. Aldrig mer kommer strålkastarna att lysa och kylig nattluft slå emot mig. Aldrig mer kommer jag ta de där ett, två, tre sista snabba trappstegen upp på läktaren. Le och se ut över henne. Aldrig mer kommer vita linjer omfamna Råsundas gröna gräs.

Då, innan denna vår sörjde jag min vän. Så många minnen som skulle skövlas med deras maskiner. Så mycket glädje, kramar och utspilld öl. Så mycket sorg. Så många, nästa år då jävlar. Jag minns inte sista gången jag i besvikelse gick fem minuter innan slutsignalen. Jag vet inte när det hände senast. Jag vet bara att det aldrig händer igen.

Denna vår sörjde jag min vän. Jag sneglar fortfarande mot henne när jag går förbi. Hon ligger där som en sårad och döende drake. Som en död drake och snart är hennes skändade lik borta för alltid.

Men vi fick ett nytt hem. En ny borg. Och alla mina farhågor har besannats. Redan när jag hörde det första gången skakade jag på huvudet. Råsunda skulle försvinna och ersättas. "Det blir bra sa andra." "Fan lugnt, det kommer gå att skärma av sektioner." "Kommer inte märkas att den tar så många som den tar." "Blir grymt! Kom igen!"

Sedan fick jag redan på med vad. Råsunda skulle ersättas med ett rymdskepp. Som någonting ur Independence day eller Star wars. Plats för 50,000 personer. Med moderna läktare, fungerande toaletter, benutrymme och ergonomiska stolar. Under tak.

Tills igår, tills den allsvenska premiären 2013, har jag kunnat lura mig själv. Att den nya nationalarenan skulle ersätta min vän fullt ut. Fylla tomrummet. Modernt, tänkte jag. Det här måste bli bra. Det är ju 2013, vi är ju moderna människor. Inte misslyckas väl det här? Råsunda var väl en gammal dinosaurie. Kanske bra att hon fick dö med värdigheten i behåll?

Jag såg en landskamp och fortsatte lura mig själv. Camp Sweden? Jag satt i en tyst katedral med en kopp kaffe och såg mig omkring. Camp Sweden har inget på Gnaget. Såg upp mot taket. Tittade ner på planen. Lämnade nästan in jackan i en garderob. Fick nästan en garderobsbiljett. Köpte en korv. Och försökte intala mig själv att det här, det här kommer bli bra när vi kommer hit. Gnaget kommer sätta stil på arenan. När Gnaget börjar lira på Nationalarenan, då jävlar.

Den moderna fotbollen kommer inte kväva oss. Människans girighet och ingenjörernas klåfingrighet.

Så blev det kl. 15:00 den 7:e april 2013.

Och så kunde jag inte lura mig själv längre. Även fast över 40,000 personer tagit sig dit och klädde hela arenan i Svart-gult blev det inte samma sak. Nyrenoverat. Drivor av Mazariner i korgar. De tog kort i kiosken. De sålde öl i Falcon-muggar. Det går en rulltrappa dit upp. Till arenan. In på läktaren. En jävla rulltrappa. Det sitter en jumbotron i taket. Högtalarsystemet sprakar inte. Väggarna är målade. Jag satt i min stol. Jag stod i min stol. Jag tittade mot Nya Norra stå, jag tittade mot södra. Till och med korven smakade plast. Killen bakom mig åt popcorn. Och jag vågade inte lukta på kaffet. Toaletterna såg ut som någonting direktimporterat från Singapores flygplats. Akustik för att Bruce Springsteen ska låta bra i sommar. För att alla anfallande monstertrucks inte ska döva deras tribaltatuerade publik.

Laget spelade skit. Men jag visste inte om jag skulle bry mig. Jag försökte.

Jag saknade henne så det gjorde ont. Allt jag tänkte på när jag satt där under taket. Allt jag kunde tänka på var himlen över Råsunda, strålkastarna, den kyliga nattluften, vrålet från läktarna. Öronbedövande busvisslingar, alla tifon som varit. Alla finter som gjorts. Alla löpningar som tagits. Alla mål.

Och så missar Kåmark nertagningen...han räddar den Nordin...Ola Andersson fin liten dragning, fram till Tjernström, ut med den till höger och så tillbaka till Novakovic...

Det kantiga och det där som inte går att fejka. Den slitna betongen. Jag blundade där inne i moderskeppet och när jag öppnade ögonen var jag säker på att den lösa gräsmattan skulle vara utbytt mot is, sarger och Niklas Wikegård. Det var bara orgeln som saknades. Syntare.

Jag ville hem. Hem till Råsunda. Jag har inte förstått min stora saknad förrän nu. Jag har inte anat den förrän min arena verkligen tagits ifrån mig och ersatts med ett jävla UFO. Det fanns stolar med armstöd.

Jag hatar den. Jag hatar den så det gör ont och jag saknar min vän.

Kunde vilket lag som helst ha spelat där på Råsunda den där gången för så längesedan, kanske du frågar dig? Betyder en arena mer än laget som spelar där? Absolut inte blir svaret. Men blir det samma sak när AIK inte spelar där längre? När vi flyttat?

Jag önskar jag kunde svara ja. Jag önskar jag inte tror att den där vidriga ursäkten till fotbollsarena ett par savanta ingenjörer och giriga byggherrar har satt ihop, byggt utan kärlek och utan att lyssna på de som brydde sig, jag önskar den inte kommer förstöra oss. Jag vill inte, men allt jag kan tänka är - att den kommer döda oss långsamt.

Uppe på Råsunda, där spelade vi. Å aldrig mer, aldrig mer vinner vi guldet där igen.