Svartgul.se

Rädda barnen... från mänskligheten och vidare

Publicerad 3 februari 2013 21:23

Jag har bestämt mig. Aldrig att jag låter mina barn gå dit. Jag begriper inte hur andra föräldrar resonerar när de låter sina barn frossa i okvädningsord, normativ jargong, sexism, homofobi, hierarkier, rasism och mobbning. Fysiskt och psykiskt våld. Ångest. Stress. Klotter och annan vandalisering. Lögner. Falskhet. Orättvisor.

Ungdomsgäng som stryker omkring utan kompass och utan att vuxna bryr sig. Yngre barn som får äldre barn som förebilder. Äldre barn som förtrycker och verkar ha en välvillig inställning till att låta vissa individer uteslutas, bort från gemenskapen och rakt in i ensamheten.

Bråken avlöser varandra. Ibland sker de med tillhyggen, andra gånger gör det lika ont med en spark mellan benen och ett slag i magen. ”Varför går du så konstigt för?” säger en av de äldre och jag blir ledsen. Jag försöker träna bort det där, börjar tänka på hur jag sätter ner fötterna när jag går, vill inte bli retad igen. ”J-vla AIK-bög!” skriker en yngre tjej som har lärt sig från en kaxig storebror. Jag vänder mig om men ler bara snett och skakar på huvudet. För mig är hon bara ung och dum. Aldrig att vi kommer behöva stöta på varandra i framtiden mer än vid enstaka tillfällen. Bara ett par år till.

Ni märker att jag glidit in på min egen barndom. Men skriver jag om fotboll eller skriver jag om min skolgång?

Jag var nog en ganska populär kille i skolan. I alla fall inte mobbad. Blond, bra på fotboll och ganska rolig. Det fanns en reklamfilm på teve där en äldre man och kvinna sitter i en lägenhet och blir störda av högljudda grannar. Till slut ställer sig mannen upp, drämmer näven i bordet och säger ”nu får det vara nog!” och då lägger damen till ”ja det får det!” När vår lärarinna på lågstadiet skrek ”nu får det vara nog!” klämde jag i med...ja, ni fattar. Den typen av små subtila lustigheter. Jag hade alltså ett klanderfritt utseende (förutom den släpande gångstilen), bollkänsla på rasterna och viss komisk ”tajmning” på lektionerna. Jag klarade mig därför allt som oftast från att bli mobbad men jag såg andra bli mobbade och jag hörde andra skrika könsord och jag slog själv en kille en gång och bidrog till hjärnskakning på en annan. Jag satt vid ett bord vid sidan om och skrattade när det var matkrig. Men jag blev aldrig skjuten av de tuffa killarna med soft-air gun eller hotad av han som en dag tog med sig en kniv. Det var en annan kille som fick det vassa bladet upptryckt mot sin hals. Jag blev aldrig spottad på eller utstött men den ångest jag vid tillfällen känt i skolan är så mycket mer påtaglig än då pappa tog med mig på hockey och fotboll. Jag längtade till matcherna. De var små ljuspunkter att bryta vardagen med.

På AIK:s matcher kastade jag konfetti, fick se mina idrottsidoler och jargongen på läktaren har jag alltid mycket lättare kunnat sätta fingret på än hatet, mobbningen och ångesten i skolmiljön. Det finns outtalade regler bland supportrar vad man gör och inte gör. Det är en match även på läktarna. I skolan kan du bli mobbad i 15 år utan att det kommer någon försoning. Till matchen är alla välkomna. Är du AIK:are är du AIK:are. I skolan är du alltid något annat. Den fete, den smale, den svarte, glasögonormen, horan eller bögen.

AIK-DIF. Två urtydliga antagonister möts och känslorna svallar. Människorna som går på det här derbyt är...människor. Det förekommer svordomar, det förekommer ilska och aggression på sina håll men precis som över allt annars finns nyanserna, grupperingarna och jag har sällan känt mig hotad. För jag känner igen mig i miljön. Jag ser vilka grupper som vill bråka mer än andra, precis som jag lärde mig vilka grupperingarna var att undvika i skolan.

När jag hör kritik från de som inte vågar gå på fotboll antar jag att det är för rädslan av det okända (den eviga rädslan). De läser kanske om nidramsor i tidningen och ser på tevebilder om de ”eviga tumulten”. Självutnämnda experter är födda.

Sätt kameror i skolorna där lärare och vuxna inte ser. Gå in i huvudet på alla ungdomar som lever med daglig ångest för att de inte får vara med.

Idrottssupportrar och ”supporterkulturen” beskrivs som om de vandrade på två ben i en parallell värld. På paradiset jorden blickar skeptikerna ut mot rymden och ser där hur djävulen obesvärat svingar med sitt järnrör. Men jag – som regelbundet har gått på AIK:s fotboll- och ishockeymatcher sedan mitten av 1990-talet – har aldrig sett ett enda järnrör i någons händer. Jag har åkt till Råsunda/Hovet/bortaarenor, ofta ätit lunch eller middag i området nära arenan, gått på matchen och njutit av idrotten kombinerad med tusentals människors samlade passion, stört mig på personer som inte är fyndiga nog att komma på något roligare att yttra än typ ”hora” och blivit irriterad över de enstaka tillfällen då jag sett en klunga springa omkring för att hitta en annan klunga att slåss med eller då de konfronterar polisen men det gör inte att jag tycker mindre om idrotten eller den samlade passionen, som överträffar det mesta jag upplevt. Jag längtar därför till nästa match redan under den två timmar långa resan hem.

År 2012 var jag en hel del på Råsunda:s familjeläktare. Aldrig har jag sett så många glada barn och vuxna samlade på ett och samma ställe. AIK-fotboll har tusentals barn varje match som älskar att följa med sina föräldrar eller kompisars föräldrar eller hur nu än sammansättningen är. Till skillnad från i skolan är de vuxna också närvarande och kan guida barnen. ”Det där var dumt sagt” kan den vuxne påvisa om det skriks olämpligheter. I skolan är barnen många gånger helt ensamma.

Att svartmåla människor som tycker om att gå på fotboll eller annan idrott är besynnerligt om jag tillåts jämföra med hur det ser ut över allt annars i den verklighet jag erfar. Men är min slutsats att vi ska rikta kritik mot skolmiljöer istället för på idrottssupportrar? Nej. Det är inte alls min poäng. Även om just jag känt mig tryggare på AIK-match än vad jag kände mig på min grundskola.

Poängen är att den här världen inte alltid är vacker. Det finns säkerligen skolor och fotbollsläktare där det i tidsutsnitt sällan eller aldrig är några problem med vare sig okvädningsord, vandalisering eller bråk men eftersom människor har både bra och dåliga sidor är risken överhängande att det kommer ske dåliga saker där människor vistas. Att det finns problem i skolor är tämligen logiskt med hänsyn till det stora antalet människor som vistas där och att verksamheten bedrivs på daglig basis. Människor får stor möjlighet att ställa till det.

AIK-fotboll är ett av de lag som drar mest publik i hela Norden. Tiotusentals människor på samma plats vid samma tillfälle borgar också för att det omöjligen kan garanteras 100 % ”god” attityd från alla individer och deras uttryckta grupperingar.

Ska du, jag och våra barn sluta med att förkovra oss i språk, historia och matematik för att miljön i skolorna på sina håll kan verka destruktiv? Ska du, jag och våra barn sluta att följa glädjen, passionen, fram- och motgångarna med våra hjärtans idrottsklubbar för att det inte är en frizon från människans sämre sidor?

Producenten

Dela |
Kommentarer (0)
Logga in för att lämna en kommentar.
Tabellen
S GM–IM P
AIK 0 0–0 0
Häcken 0 0–0 0
Djurgården 0 0–0 0
GAIS 0 0–0 0
Halmstad 0 0–0 0
Hammarby 0 0–0 0
BP 0 0–0 0
Elfsborg 0 0–0 0
Göteborg 0 0–0 0
Norrköping 0 0–0 0
Värnamo 0 0–0 0
Sirius 0 0–0 0
Kalmar 0 0–0 0
Malmö 0 0–0 0
Mjällby 0 0–0 0
Veckans matcher
  • Lördag 30/03
    • 15:00

      Norrköping – Malmö

  • Söndag 31/03
    • 14:00

      Hammarby – Kalmar

    • 14:00

      GAIS – BP

    • 16:30

      Häcken – Mjällby

Startsida

Gör AIK till din startsida så håller du dig snabbt och enkelt uppdaterad med allt som händer kring AIK!

Facebook